En dag på stan med stålspringaren

Någonting som varit mycket i ropet den senaste tiden är Stockholms utveckling. Ombyggnader, rivningar och nybyggande. Någonting som jag överlag är positivt inställd till, samtidigt som det finns gott om nej-sägare som tycker att stan gärna kan få vara som den är för evigheters evighet.

Lyckligtvis har nej-sägarna under historien förlorat sina strider om Stockholm, någonting som dagens storstad är ett tecken på - Hade nej-sägarna fått sin vilja igenom hade staden fortfarande varit koncentrerad till Stadsholmen/Gamla Stan, och vi hade varken haft elektricitet, rinnande vatten eller fungerande avlopp. Och planerna för Norra Bantorget är jag odelat positiv till, för det är ett rejält lyft för området.

Hur som helst, jag bestämde mig för att ge mig ut på en liten fotoexpedition. Så likt en framstegens riddare satte jag upp och red mot framtida slagfält och segrar. Dock med en gammal trotjänare till stål-mtb från 90-talet som springare och en sunkig kameramobil som ett rättfärdighetens vapen. Men sådana detaljer kan man inte hänga upp sig på.

Jag började med att ta mig en titt på rivningen av Stockholm Klara, denna groteska betongkoloss som ligger som ett stridsvagnshinder mellan Centralstationen och Kungsholmen - Undrar hur många som reflekterar över att en stor del av stadens yta faktiskt upptas av vägar, terminaler och annat som inte är tillgängligt för fotgängare och cyklister?



Grå, fuktig och trist betong… Och detta vill alltså vissa människor bevara? (Bevare mig väl.) Att det knappt varit någon debatt om rivningen av detta är väl inget mysterium, de flesta är nog glada åt att slippa eländet.



Styggelsen i en annan vinkel, detta är dock gaveln på den del som ligger mellan Klarabergsviadukten och Kungsbron.



80-talsarkitektur… Hur kan man egentligen tycka att den här typen av byggnader är vackra?



Tänk vilken yta som upptas av en tom byggnad, knappt några människor är i rörelse här. När detta är borta kommer City och Kungsholmen att kopplas samman på allvar.



Nu börjar jag blicka mot Norra Bantorget, där någonting nytt och spännande byggs. Notera den mörka fasaden utan fönster. Det gör att man inte inser hur stort Sign Hotel faktiskt är. Häftigt, på något vis.



Ju mer som rivs, desto vackrare blir stan. För att inte tala om hur det kommer att se ut när kongresscentret är byggt. Enligt vad jag har hört och läst så ska det vara 12 våningar ut mot gatan här. Jag kastade en sista blick - och tog en sista bild - på spårområdet mellan Centralen, Cityterminalen och Stockholm Klara. Ett lysande exempel på hur man i centrala Stockholm slösar med yta. Överdäcka och gör tillgängligt för människor, tack.



Och här har vi då Sign Hotel sett från sin bästa - eller bättre - sida. Jag ska inte överdriva och börja kalla det för pampigt och storslaget, men det är ett steg i rätt riktning. Några fler våningar hade inte skadat, IMHO, men även denna arkitektur ser kul ut. Det är ju inte nyfunkis i alla fall.



Närbild på fasaden. Ganska vass. Me like. Lite vågad arkitektur.



Här ser man inte bara Sign, utan även det nya bostadskvarter som byggs vägg i vägg med hotellet. Så skönt att man nu bygger igen blåshålet Torsgatan. Har aldrig gillat att vare sig gå eller cykla på den tidigare.



Och så en sista bild på hotellfasaden. Det ÄR - för att vara Stockholm - faktiskt en del våningar, ändå ser det inte för stort eller malplacerat ut. Och arkitekturen är lite nyskapande. Stockholm är på väg att bli en storstad.



Och så en bra bild (nåja, så bra som den kan bli när man använder en SE K700i som kamera) på det nya bostadskvarteret vägg i vägg med Sign. Kul blanding av gammalt och nytt.



Och så en bild på det stora spårområdet nordväst om Centralen. Att överdäcka detta känns som en ypperlig idé, ytan kan användas till mycket bättre saker än spridning av järnoxid.



Och jag avslutar med en bild på en parkering för den typ av miljövänliga, praktiska och smidiga transportmedel som Stockholm - likt andra städer - borde satsa mer på. Bra för både miljön och folkhälsan.