Spännande planer för Stockholm

Det ser ut som om det äntligen börjar hända lite saker med Stockholms utveckling. Från total stagnation och slätstrukenhet ska nu staden på allvar börja växa på höjden. I alla fall är det så SvD uttrycker det i en artikel om planerna på en ny eller uppfräschad stadskärna.

Personligen tycker jag att det är härligt att se att folk i ledande ställning börjar våga. Är baksmällan efter 60-talets rivningshysteri äntligen över? Jag hoppas det, för det är minsann på tiden. Problemet är att än idag så finns det folk som drar upp “det som hände med gamla Klara” så fort man talar om att utveckla staden. Så även i denna artikel, här är det någon som vill jämföra överdäckningen av att trist spårområde med rivningen av Klara-kvarteren.

En absurd och befängd liknelse, enligt min åsikt. Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan hitta någon gemensam nämnare mellan dessa. För den som inte är insatt så är rivningen av Klara-kvarteren någonting som skedde under 1960-talet, för att ge plats åt de betongkolosser som nu ligger mellan Sergels torg och Riksdagshuset. Typ. Vad man gärna glömmer är att det även innebar att en hel del slumkvarter revs. Sant är att det handlade om gammal och i många fall fin bebyggelse, men lika sant är att många av husen var av så undermålig standard att det är tveksamt om de hade fått stå kvar än idag.

Men det är det som är problemet med många Stockholmare av idag. Man glorifierar gärna det som har varit, och skapar idealbilder som inte överensstämmer med verkligheten. Och det leder till att staden behandlas som ett museum, där ingenting får ändras.

Nu får det vara nog! Låt Stockholm växa, både på höjden och på bredden. Nej-sägarna dyker alltid upp när någonting ska göras. Motståndet mot Globen var ganska massivt. Hur många skulle idag kunna tänka sig ett Stockholm utan Globen? Samma sak med Moderna Muséet. Det skulle bli sååå förfulande för Stockholm, eftersom stilen inte “harmonierade” (ett uttryck som gärna används av NTA-maffian, trots att de inte är kapabla att avgöra vad som harmonierar med vad) med det som låg i närheten. Även på den punkten har de flesta ändrat sig. Och så kommer det även att bli med de nu planerade projekten i Stockholm. Gnällspikarna kverulerar en del, men när det sedan är klart och genomfört så lommar de iväg med svansen mellan benen, och inser att de haft fel igen.

Kan det vara så att nej-sägarna helt enkelt är osäkra människor som söker en trygghet i vetskapen att ingenting förändras? Att det är förändringen i sig som är problemet för dem, oavsett om det är på gott eller ont?